Inflation - bra eller dåligt?
Inflation – bra eller dåligt?
Det är inte värst längesen vi fick lära att inflation var riktigt uselt och uppmanades att hålla tillbaka lönekraven för att inte bidra till allmän misär. Så plötsligt blev inflation tvärtom en mycket god sak, så god till och med, att Riksbanken nollade styrräntan bara för att driva på densamma - varvid det alltså med tillämpning av enkel logik inte kan finnas nån som helst anledning för arbetstagarparten att ransonera anspråken inför kommande avtalsrörelse.
Nu är ekonomi inte min starka sida, ett faktum redan min käre fader, salig i åminnelse, sällan underlät att framhålla, varför jag istället tänkte diskutera inflationsproblematiken på ett mindre upphöjt plan, mera bestämt stilla undra om det förhåller sig likadant med den när det kommer till verbala utgjutelser. Det vill säga, om inflation därvidlag är bra alternativt dåligt.
Petitess, kan tyckas, mig stör det i alla fall en smula att man på sistone i radio- och TV:s nyhetssändningar gärna drar till med begreppet ”i modern tid” – i tid och otid(!). Och visst, som ytterligare förstärkning i en högdramatisk rapport fungerar det såklart, även om bruket hittills väckt misstanken att ansvariga inte har en aning om att uttrycket råkar vara en synonym till den epok som inleds med industrialismens genombrott i Sverige runt 1850 och sträcker sig fram till dags dato.
Jag ska här begränsa mig till ett par rätt färska exempel, det ena sensommarens mer än månadslånga skogsbrand i Västmanland, som dag efter dag och inte utan påtaglig inlevelse förklarades vara den mest omfattande och ödesdigra” i modern tid.” Vilket inte alls hindrade att det understundom hävdades att man minsann fick leta sig ända tillbaka till endera 1930-talet eller 1950-talet, för att finna en jämförbar storbrand. Fast priset togs ändå av Dagens Eko i inslaget om den 28-årige pedofilen, vars ”virtuella våldtäkt” av ett 70-tal småflickor, benämndes som det värsta brottet via internet – ”i modern tid.”
För egen del kan jag nöja mig med att rycka på axlarna åt det hela, på sin höjd ackompanjera spritten i muskulaturen med ett maliciöst småflin, precis som under Försvarsmaktens jakt på låtsas-ubåtar av ryskt bomärke i Stockholms skärgård. En gammal god vän tar däremot den verbala inflationen på gruvligt allvar, hart när som en personlig missfirmelse och tvekar inte heller en endaste gång att telefonledes konfrontera vederbörande producent. I regel har de så här långt också erkänt sig dragit för stor växel utan fullgod täckning, undantagandes en radiokorre, som käckt deklarerade att i hennes kosmos inföll modern tid med datumet för motbokens avskaffande. Ergo!
Inte kunde väl vännen min väntat sig ett rakare besked, trots allt – och det får mig osökt att tänka på närsom Bliss-Nessen på sin tid kvitterade ut löningen för utfört arbete hos lönsbodapatronen Sven F Heurlin och denne frankt noterade:
-Ryslet va du skriver illa Nesse.
-Da tro tjävelen, svarte Nesse, en faur ju inga träning sinn doij dro in brännvinsbogena.
Ingvar Kvarnhammar
Det är inte värst längesen vi fick lära att inflation var riktigt uselt och uppmanades att hålla tillbaka lönekraven för att inte bidra till allmän misär. Så plötsligt blev inflation tvärtom en mycket god sak, så god till och med, att Riksbanken nollade styrräntan bara för att driva på densamma - varvid det alltså med tillämpning av enkel logik inte kan finnas nån som helst anledning för arbetstagarparten att ransonera anspråken inför kommande avtalsrörelse.
Nu är ekonomi inte min starka sida, ett faktum redan min käre fader, salig i åminnelse, sällan underlät att framhålla, varför jag istället tänkte diskutera inflationsproblematiken på ett mindre upphöjt plan, mera bestämt stilla undra om det förhåller sig likadant med den när det kommer till verbala utgjutelser. Det vill säga, om inflation därvidlag är bra alternativt dåligt.
Petitess, kan tyckas, mig stör det i alla fall en smula att man på sistone i radio- och TV:s nyhetssändningar gärna drar till med begreppet ”i modern tid” – i tid och otid(!). Och visst, som ytterligare förstärkning i en högdramatisk rapport fungerar det såklart, även om bruket hittills väckt misstanken att ansvariga inte har en aning om att uttrycket råkar vara en synonym till den epok som inleds med industrialismens genombrott i Sverige runt 1850 och sträcker sig fram till dags dato.
Jag ska här begränsa mig till ett par rätt färska exempel, det ena sensommarens mer än månadslånga skogsbrand i Västmanland, som dag efter dag och inte utan påtaglig inlevelse förklarades vara den mest omfattande och ödesdigra” i modern tid.” Vilket inte alls hindrade att det understundom hävdades att man minsann fick leta sig ända tillbaka till endera 1930-talet eller 1950-talet, för att finna en jämförbar storbrand. Fast priset togs ändå av Dagens Eko i inslaget om den 28-årige pedofilen, vars ”virtuella våldtäkt” av ett 70-tal småflickor, benämndes som det värsta brottet via internet – ”i modern tid.”
För egen del kan jag nöja mig med att rycka på axlarna åt det hela, på sin höjd ackompanjera spritten i muskulaturen med ett maliciöst småflin, precis som under Försvarsmaktens jakt på låtsas-ubåtar av ryskt bomärke i Stockholms skärgård. En gammal god vän tar däremot den verbala inflationen på gruvligt allvar, hart när som en personlig missfirmelse och tvekar inte heller en endaste gång att telefonledes konfrontera vederbörande producent. I regel har de så här långt också erkänt sig dragit för stor växel utan fullgod täckning, undantagandes en radiokorre, som käckt deklarerade att i hennes kosmos inföll modern tid med datumet för motbokens avskaffande. Ergo!
Inte kunde väl vännen min väntat sig ett rakare besked, trots allt – och det får mig osökt att tänka på närsom Bliss-Nessen på sin tid kvitterade ut löningen för utfört arbete hos lönsbodapatronen Sven F Heurlin och denne frankt noterade:
-Ryslet va du skriver illa Nesse.
-Da tro tjävelen, svarte Nesse, en faur ju inga träning sinn doij dro in brännvinsbogena.
Ingvar Kvarnhammar
