Helgerån att riva Hedbergs
Deltog häromsistens (3 april) i en så kallad workshop i Osby Medborgarhus där det kommunala verksamhetsområdet Samhällsutveckling stod för värdskapet. Uttryckt på ren svenska – om det tillåtes – var det tänkt som en form för medborgardialog, med syftet att från …hm…folkdjupet hämta in förslag och idéer till åtgärder (läs: förändringar) i centrumkärnan inom en snar framtid. Ingetdera kom heller på skam, även om det av medborgardialogen som sådan blev en präktig flopp – dunderfiasko skulle nog en del dra till med. Nämligen artade det sig inte bättre än att av lite drygt tjugo deltagare visade sig nitton(!) vara antingen redan aktiva politiker, eller listade att göra motsvarande karriär, dvs med siktet inställt på de lokalt hägrande köttgrytorna, inför höstens val. Återstod därmed inte fler än tre, möjligen fyra ”vanliga” medborgare, till på köpet idel grånade pensionärer.
Nåväl, som framgick ovan fattades för den skull vare sig förslag eller idéer, somligt av mer eller mindre utopisk karaktär, sammantaget rörde dock en klart övervägande del nytt bostadsbyggande i centrum. Fullt begripligt förstås med tanke på den brist, nästintill akut dessutom, vad gäller i synnerhet mindre hyreslägenheter, gärna anpassade för bl a ungdomsboende. Men till min bestörtning väcktes i det sammanhanget förslag att riva Hedbergs Verkstäder och på det stället i stället uppföra ett större flerbostadshus.
Jag drog mig i den stunden till minnes hurusom en besökare hemma hos mig för rätt längesen pekade på Hedbergs och sporde om det inte snart var dags att jämna ett sånt där ”skråmmel” med marken. Va, riva Hedbergs? Det vore inget mindre än ett helgerån, protesterade jag. Kan väl hända, men en industri mitt i centrum passar sig ju rakt inte, tyckte min gäst.
Exakt samma argument framhölls med skärpa av rivningsanhängarna under den aktuella medborgardialogen, och när jag ett par dagar senare ringer upp Christer Kristensson, som sedan 2003 ansvarar för verksamheten på Hedbergs, (vilken dock numera inskränker sig till reparationsarbeten åt företag i Osby respektive Hästveda) säger han sig hysa förståelse för den slags synpunkter, även om han, i likhet med mig, helst såg att byggnaden – i varje fall dess yttre skapnad – kunde bibehållas intakt så långt möjligt. På min direkta fråga bekräftar han att en försäljning till kommunen varit uppe på bordet för ett antal år sedan, och bejakar också viljan till ny förhandling, om så skulle vara – dock med reservationen att det är hans hustru Elizabeth (född Hedberg) som äger fastigheten och således har sista ordet angående en eventuellt ny till-salu-hantering.
ska vi säga, rundhörnade flerbostadshuset, strax öster om Pingstkyrkan, senare uppfördes av EWJ i Älmhult.
Där Hedbergs Verkstäder nu ligger fanns tidigare en filfabrik, byggd 1919. Den flyttade 1937 till Hässleholm, varvid Axel Hedberg d.y. som då via trägna kvällsstudier hunnit avlägga en ingenjörsexamen, övertog fastigheten och befintliga verkstadslokaler, som han alltså elva år senare ersatte med egen byggnation. ”Utan bygglov”, ville nån påstå under den ovan nämnda medborgardialogen. Ha, en av jantevirus besmittad skröna, tänkte jag i förstone – för att sen kort efter inse att den inte nödvändigtvis behövde vara inte helt utan sanningshalt - ty om politiker tyckte han inte, den smått excentriske Axel Hedberg. Som varande lokalredaktör på Norra Skåne uppfattade jag vid minst ett par tillfällen denna, hans personligt färgade och ingalunda årstidsbetingade allergi, som tämligen välutvecklad.
I gengäld var det en klurig fan, en genuin Oppfinnar-Jocke, om man så vill. Härom vittnar med all tydlighet den mångsidiga verksamhet som bar hans signum, alltifrån specialdesignade våffeljärn till snillrika hissanordningar för ånglok. För att inte tala om föregångsmodellen till dagens legobitar i plast, av Hedberg kallade Mekanik och tillverkade i plåt samt med kompletterande detaljer, typ skruvar, kugghjul, snäckdrev etc gjutna i mässing.
Rustade med en välförsedd Mekaniklåda, givetvis inkluderande bilagd arbetsbeskrivning, ska tekniskt intresserade småkillar från sju år och uppåt ha haft rentav större möjligheter att foga samman avancerade byggen, än med vår tids Lego. Framför allt handlade det naturligtvis om att sätta ihop olika slags bilar, tågset och slikt. Att mors dammsugare ansågs vara den store fienden, liksom att bannstrålen omedelbums träffade den stackars lilla tös som dristade sig att träda över tröskeln till pojkrummet, säger sig nog självt.
Hedbergs Mekanik-era åren 1948-56, var som synes kort, men desto intensivare. Högst i zenit sysselsatte enkom den femton anställda, och hade i begynnelsen också det goda med sig att överbliven plåt från krigsåren kom till användning vid skapandet av de synnerligen populära byggsatserna.
Huvudsaklig produktion i fabriken mitt i centrum bestod annars till en bra bit in på 2000-talet, således även efter Axel Hedbergs frånfälle, av avfallspressar för papper och andra brännbara fraktioner. En lång följd av år tillverkades vidare underreden till Brio barnvagnar, fyrti- och femtitalisternas klassiska skolbänk med stålstativ, massvis av ljusstakar i metall och expedierades diverse slags materiel, beställda av Försvarsmakten, för att nämna endast bråkdelen av det som framställdes i verkstadslokalerna vid Smedjegatan.
Som de flesta, äldre osbybor i varje fall, säkert känner till ägde Axel Hedberg också en kiselgurfabrik i Genastorp och ytterligare en fabrik vid Skansen i Sibbarp, där det tillverkades trädgårdsmöbler åt Tufvessons i Osby. Mindre bekant däremot är måhända att han även drev en fabrik i Tyringe, med bortåt dussinet anställda då det begav sig.
Men nog om det. Nu åter till det, i mitt tycke, olycksaliga förslaget att riva Hedbergs Verkstäder. Som om det inte genom åren raserats tillräckligt av imposanta byggnader och på samma gång kaputterats nog av värdefulla miljöer i centrala Osby, som exempelvis Järnvägshotellet och stationen snett över gatan, Granélis, Klockaregården…fortsatt uppräkning skulle föra alldeles för långt. Att det trots allt bevarats en ynka rest kan vi gemena osbymedborgare tacka främst herrar Swanson och Wästergård.
Men vad ska man då med Hedbergs? undrar förmodligen vän av ordning. Faktiskt finns sen något tiotal år tillbaka en ritning, signerad Carl Jacobsons Arkitektkontor, som utgår från idén att göra om fabriken till ett allaktivitetshus, alternativt kulturhus, eller en kombination av bådadera. Visst synes det förnämligt, men varför inte hellre kombinera det senare med ett industrimuseum i detta ”Skånes Gnosjö”, som det brukar kallas (…eller epitetet hör förgången tid till?. Ett industrimuseum, vars läge, storlek, interiörmässigt osv borde göra det synnerligen väl lämpat att med mångfaldig och signifikant expo av osbyunika märkesvaror, typ värmepannor, barnvagnar, götamotorer m fl spegla den utbredda och långt över hundraåriga familjeföretagartraditionen i bygden.
Personligen skulle jag inte må dåligt av att i mängden övrigt oskattbart osbygods av äldre datum se dåtida Pumpindustrins säregna och i det närmaste kultförklarade husvagnsekipage ”Ägget” trona i verkstadshallen, där såväl golvytan som takhöjden lär kunna erbjuda en för ändamålet passande luftig atmosfär.
Sven-Olov Sundin, hos vilken jag inhämtat faktauppgifterna rörande Hedbergs banbrytande pionjärinsats till modellbyggarkonstens fromma, tänder genast på museidrömmen och förklarar sig ögonblickligen beredd, att mot en symbolisk struntsumma överlåta sin och – läs och häpna - ”världens största” samling Mekaniklådor, inalles tretton stycken, om den skulle hitta på att bli verklighet.
Nu inser självfallet till och med ett ekonomiskt klantarsle som jag ,att finansieringen av ett dylikt storstilat projekt vill utgöra ett värre problem. Jojomännsan, och att kommunens idoga makthavare handlagt så pass många dåliga affärer förut, att man kanske av det skälet finner sig ställda inför ett lika allvarligt som ofrånkomligt riskmoment och därför inte törs effektuera ytterligare en potentiell sådan. Här finns ju heller ingen Maud Olofsson att skylla på, om det går galet.
Men, såsom varande en vanlig enkel medborgare måste jag likväl hävda den fasta övertygelsen, att ett industrimuseum mitt i byn definitivt skulle betala sig i slutändan och rätt snart - i paritet med Brios Lekoseum - åtnjuta motsvarande stabila dragningskraft visavi turister och annat löst folk.
För helhetsbildens skull ska slutligen läggas det, att i motsats till Hedbergs huvudbyggnad, framstår inte tillhörande utemiljö med åldersdigert mossiga och gravt snedgångna förrådsskjul, som någon prydnad mitt i centrum precis. Men det borde inte vara varken svårt eller kostsamt att åtgärda. Fastigheten är dessutom stor nog att rymma till och med ett, ifråga om allmän närservice, extremt lättillgängligt äldreboende, om det händelsevis intresseraade vårt kommunala bostadsbolag.
Dotra min, tog sig förresten en gång orådet under gemensam sittning på balkongen hemma hos mig vid denna tid på året, att recensera panoramat tvärsöver gatan med den förklenande konklusionen: Ingen vidare utsikt du har, pappa! Åhjo, det är verkligen inget fel på den. Här nedanför passerar unga vackra damer av olika nationaliteter närapå stundligen dagen lång. Enda störande inslaget är att jag själv gått och blivit 40-50 år för gammal, skämtade jag bort det och belönades följdriktigt med ett, som det anstår en sant kärleksfull dotter, klingande skratt.
Titta får man ju, och för övrigt är det nu vår igen, innebärande att gubbskrället inom kort kan glädja sig åt att trädens bladrika grönska på Hedbergtomten skymmer det mesta därinne och gör i ett balkongperspektiv utsikten ännu ett stycke vackrare.
Precis likadant som Hedbergs industribygge mitt i centrum ser ut idag har det gjort sedan 1948, men den klart dynamiska epoken Hedberg i Osby vi känner tog sin början långt dessförinnan. Inleddes faktiskt redan 1898 med att smeden Axel Hedberg d.ä etablerade en smidesverkstad vid nuvarande Postgatan, mera bestämt på den plats där det svängda, eller
Ingvar Kvarnhammar
Nåväl, som framgick ovan fattades för den skull vare sig förslag eller idéer, somligt av mer eller mindre utopisk karaktär, sammantaget rörde dock en klart övervägande del nytt bostadsbyggande i centrum. Fullt begripligt förstås med tanke på den brist, nästintill akut dessutom, vad gäller i synnerhet mindre hyreslägenheter, gärna anpassade för bl a ungdomsboende. Men till min bestörtning väcktes i det sammanhanget förslag att riva Hedbergs Verkstäder och på det stället i stället uppföra ett större flerbostadshus.
Jag drog mig i den stunden till minnes hurusom en besökare hemma hos mig för rätt längesen pekade på Hedbergs och sporde om det inte snart var dags att jämna ett sånt där ”skråmmel” med marken. Va, riva Hedbergs? Det vore inget mindre än ett helgerån, protesterade jag. Kan väl hända, men en industri mitt i centrum passar sig ju rakt inte, tyckte min gäst.
Exakt samma argument framhölls med skärpa av rivningsanhängarna under den aktuella medborgardialogen, och när jag ett par dagar senare ringer upp Christer Kristensson, som sedan 2003 ansvarar för verksamheten på Hedbergs, (vilken dock numera inskränker sig till reparationsarbeten åt företag i Osby respektive Hästveda) säger han sig hysa förståelse för den slags synpunkter, även om han, i likhet med mig, helst såg att byggnaden – i varje fall dess yttre skapnad – kunde bibehållas intakt så långt möjligt. På min direkta fråga bekräftar han att en försäljning till kommunen varit uppe på bordet för ett antal år sedan, och bejakar också viljan till ny förhandling, om så skulle vara – dock med reservationen att det är hans hustru Elizabeth (född Hedberg) som äger fastigheten och således har sista ordet angående en eventuellt ny till-salu-hantering.
ska vi säga, rundhörnade flerbostadshuset, strax öster om Pingstkyrkan, senare uppfördes av EWJ i Älmhult.
Där Hedbergs Verkstäder nu ligger fanns tidigare en filfabrik, byggd 1919. Den flyttade 1937 till Hässleholm, varvid Axel Hedberg d.y. som då via trägna kvällsstudier hunnit avlägga en ingenjörsexamen, övertog fastigheten och befintliga verkstadslokaler, som han alltså elva år senare ersatte med egen byggnation. ”Utan bygglov”, ville nån påstå under den ovan nämnda medborgardialogen. Ha, en av jantevirus besmittad skröna, tänkte jag i förstone – för att sen kort efter inse att den inte nödvändigtvis behövde vara inte helt utan sanningshalt - ty om politiker tyckte han inte, den smått excentriske Axel Hedberg. Som varande lokalredaktör på Norra Skåne uppfattade jag vid minst ett par tillfällen denna, hans personligt färgade och ingalunda årstidsbetingade allergi, som tämligen välutvecklad.
I gengäld var det en klurig fan, en genuin Oppfinnar-Jocke, om man så vill. Härom vittnar med all tydlighet den mångsidiga verksamhet som bar hans signum, alltifrån specialdesignade våffeljärn till snillrika hissanordningar för ånglok. För att inte tala om föregångsmodellen till dagens legobitar i plast, av Hedberg kallade Mekanik och tillverkade i plåt samt med kompletterande detaljer, typ skruvar, kugghjul, snäckdrev etc gjutna i mässing.
Rustade med en välförsedd Mekaniklåda, givetvis inkluderande bilagd arbetsbeskrivning, ska tekniskt intresserade småkillar från sju år och uppåt ha haft rentav större möjligheter att foga samman avancerade byggen, än med vår tids Lego. Framför allt handlade det naturligtvis om att sätta ihop olika slags bilar, tågset och slikt. Att mors dammsugare ansågs vara den store fienden, liksom att bannstrålen omedelbums träffade den stackars lilla tös som dristade sig att träda över tröskeln till pojkrummet, säger sig nog självt.
Hedbergs Mekanik-era åren 1948-56, var som synes kort, men desto intensivare. Högst i zenit sysselsatte enkom den femton anställda, och hade i begynnelsen också det goda med sig att överbliven plåt från krigsåren kom till användning vid skapandet av de synnerligen populära byggsatserna.
Huvudsaklig produktion i fabriken mitt i centrum bestod annars till en bra bit in på 2000-talet, således även efter Axel Hedbergs frånfälle, av avfallspressar för papper och andra brännbara fraktioner. En lång följd av år tillverkades vidare underreden till Brio barnvagnar, fyrti- och femtitalisternas klassiska skolbänk med stålstativ, massvis av ljusstakar i metall och expedierades diverse slags materiel, beställda av Försvarsmakten, för att nämna endast bråkdelen av det som framställdes i verkstadslokalerna vid Smedjegatan.
Som de flesta, äldre osbybor i varje fall, säkert känner till ägde Axel Hedberg också en kiselgurfabrik i Genastorp och ytterligare en fabrik vid Skansen i Sibbarp, där det tillverkades trädgårdsmöbler åt Tufvessons i Osby. Mindre bekant däremot är måhända att han även drev en fabrik i Tyringe, med bortåt dussinet anställda då det begav sig.
Men nog om det. Nu åter till det, i mitt tycke, olycksaliga förslaget att riva Hedbergs Verkstäder. Som om det inte genom åren raserats tillräckligt av imposanta byggnader och på samma gång kaputterats nog av värdefulla miljöer i centrala Osby, som exempelvis Järnvägshotellet och stationen snett över gatan, Granélis, Klockaregården…fortsatt uppräkning skulle föra alldeles för långt. Att det trots allt bevarats en ynka rest kan vi gemena osbymedborgare tacka främst herrar Swanson och Wästergård.
Men vad ska man då med Hedbergs? undrar förmodligen vän av ordning. Faktiskt finns sen något tiotal år tillbaka en ritning, signerad Carl Jacobsons Arkitektkontor, som utgår från idén att göra om fabriken till ett allaktivitetshus, alternativt kulturhus, eller en kombination av bådadera. Visst synes det förnämligt, men varför inte hellre kombinera det senare med ett industrimuseum i detta ”Skånes Gnosjö”, som det brukar kallas (…eller epitetet hör förgången tid till?. Ett industrimuseum, vars läge, storlek, interiörmässigt osv borde göra det synnerligen väl lämpat att med mångfaldig och signifikant expo av osbyunika märkesvaror, typ värmepannor, barnvagnar, götamotorer m fl spegla den utbredda och långt över hundraåriga familjeföretagartraditionen i bygden.
Personligen skulle jag inte må dåligt av att i mängden övrigt oskattbart osbygods av äldre datum se dåtida Pumpindustrins säregna och i det närmaste kultförklarade husvagnsekipage ”Ägget” trona i verkstadshallen, där såväl golvytan som takhöjden lär kunna erbjuda en för ändamålet passande luftig atmosfär.
Sven-Olov Sundin, hos vilken jag inhämtat faktauppgifterna rörande Hedbergs banbrytande pionjärinsats till modellbyggarkonstens fromma, tänder genast på museidrömmen och förklarar sig ögonblickligen beredd, att mot en symbolisk struntsumma överlåta sin och – läs och häpna - ”världens största” samling Mekaniklådor, inalles tretton stycken, om den skulle hitta på att bli verklighet.
Nu inser självfallet till och med ett ekonomiskt klantarsle som jag ,att finansieringen av ett dylikt storstilat projekt vill utgöra ett värre problem. Jojomännsan, och att kommunens idoga makthavare handlagt så pass många dåliga affärer förut, att man kanske av det skälet finner sig ställda inför ett lika allvarligt som ofrånkomligt riskmoment och därför inte törs effektuera ytterligare en potentiell sådan. Här finns ju heller ingen Maud Olofsson att skylla på, om det går galet.
Men, såsom varande en vanlig enkel medborgare måste jag likväl hävda den fasta övertygelsen, att ett industrimuseum mitt i byn definitivt skulle betala sig i slutändan och rätt snart - i paritet med Brios Lekoseum - åtnjuta motsvarande stabila dragningskraft visavi turister och annat löst folk.
För helhetsbildens skull ska slutligen läggas det, att i motsats till Hedbergs huvudbyggnad, framstår inte tillhörande utemiljö med åldersdigert mossiga och gravt snedgångna förrådsskjul, som någon prydnad mitt i centrum precis. Men det borde inte vara varken svårt eller kostsamt att åtgärda. Fastigheten är dessutom stor nog att rymma till och med ett, ifråga om allmän närservice, extremt lättillgängligt äldreboende, om det händelsevis intresseraade vårt kommunala bostadsbolag.
Dotra min, tog sig förresten en gång orådet under gemensam sittning på balkongen hemma hos mig vid denna tid på året, att recensera panoramat tvärsöver gatan med den förklenande konklusionen: Ingen vidare utsikt du har, pappa! Åhjo, det är verkligen inget fel på den. Här nedanför passerar unga vackra damer av olika nationaliteter närapå stundligen dagen lång. Enda störande inslaget är att jag själv gått och blivit 40-50 år för gammal, skämtade jag bort det och belönades följdriktigt med ett, som det anstår en sant kärleksfull dotter, klingande skratt.
Titta får man ju, och för övrigt är det nu vår igen, innebärande att gubbskrället inom kort kan glädja sig åt att trädens bladrika grönska på Hedbergtomten skymmer det mesta därinne och gör i ett balkongperspektiv utsikten ännu ett stycke vackrare.
Precis likadant som Hedbergs industribygge mitt i centrum ser ut idag har det gjort sedan 1948, men den klart dynamiska epoken Hedberg i Osby vi känner tog sin början långt dessförinnan. Inleddes faktiskt redan 1898 med att smeden Axel Hedberg d.ä etablerade en smidesverkstad vid nuvarande Postgatan, mera bestämt på den plats där det svängda, eller
Ingvar Kvarnhammar
