Turbulensen på Norra Skåne
Som gammal, men numera lyckligtvis pensionerad medarbetare, kan jag naturligtvis inte uppleva den medieskandal med Norra Skåne, Hässleholm i epicentrum, som de senaste veckorna varit en riksnyhet i press, radio och teve, som annat än djupt tragisk. Vore det inte för just det, hade jag istället, med samma nedlåtande attityd som dramats huvudperson, Mimmi Karlsson-Bernfalk, kunnat sätta näsan i vädret och kärvt konstatera: ”Va fan var det jag sa!?” Nämligen har jag nära nog alltsedan fusionen med Skånska Dagbladet och hennes tillträde som chefredaktör och ansvarig utgivare, intuitivt anat och även öppet givit uttryck för den, låt vara, diffusa känslan att det förr eller senare skulle – som man säger här i Göinge –” ta en skeeten änne.”
Och där är vi alltså nu, i den ”ännen” – vilket i korthet tillgått på det viset att ledande kommunalpolitiker i Hässleholm pressat tidningsstyrelsen, som i sin tur pressat chefredaktören Karlsson-Bernfalk att omplacera en obekväm kommunreporter – med den i hennes sinnesvärld möjligen ofattbara påföljden att nyhetshefen, i enlighet med god yrkesetik (eller –moral) avgick i protest.
Efter att sålunda dragit skam och vanära över en gammal anrik 115-årsjubilar är det förstås ytterst beklagligt att hon inte själv har så mycket skam i kroppen, att hon med omedelbar verkan lämnar sin tjänst, allra helst som ett samfällt journalistkollektiv begärt precis det. Men icke! På tvärs med vanlig anständighet och med en arrogans , som gott kan mäta sig med en viss Carl Bildts dumdryga hybris i umgänget med media, svarar hon en tv-reporter att kollegernas avgångskrav visst var väntat, men att det är tidningsstyrelsen som tillsätter chefredaktör/ansvarig utgivare, inte journalistklubben.
I sak må det vara riktigt och att Mimmi Karlsson-Bernfalk kan leva med det arbetsklimat som torde bli en oundviklig konsekvens av en slik istadig strävan att i första rummet rädda eget skinn, är det nog heller inte värt att ifrågasätta. Men vad så med övriga på redaktionen? Som ovanpå det interna eländet lär komma att plågas av vetskapen, att läsarna tappat förtroendet för tidningen som oavhängig och omutlig aktör i lokalsamhället? Jag bara undrar…
Det går givetvis an att i någon mån skylla skandalen på den (o)heliga alliansen kommunledning /tidningsstyrelse, men jag menar att det är en smula orättvist, av det enkla skälet att ingendera parten begriper bättre, vilket ju med råge och mer än lovlig tydlighet framkommit i snart sagt varje kommentar från respektive företrädares sida. Vad i synnerhet styrelseordföranden Håkan Mattsson anbelangar, syntes mig vederbörandes såväl fysionomi som sturska framtoning i tevekonfrontationen, rentav vittna om att stackars gamla karl´n ännu inte ens hunnit lägga den puerila trotsåldern bakom sig.
Till sist vill jag starkt understryka att den ovan relaterade kränkningen av pressfriheten ingalunda har att göra med hävdvunnen publicistkultur på Norra Skåne, ett faktum jag anser mig tryggt kunna fastslå utifrån en, minst sagt, direkt erfarenhet under styvt fyrtio år som lokalredaktör i Osby.
Det var främst lördagskrönikan – ”I Osby kommuns korridorer” – som kom att bli a pain in the ass ( fritt översatt: en finne i röven) och stundtals bringa adrenalinet att stocka sig i hormonsystemet hos somliga lokala makthavare. Ja, antingen det nu berodde på en övermåttan stor tilltro till den egna betydelsen, eller en otillräckligt tränad intelligens, alternativt intellektuell oförmåga, att uppfatta ironi och satir, mest sannolikt en multipel kombination.
Hur som helst – i sällan skådad kommunal nitälskan prövades också vid åtskilliga tillfällen, meddelst uppvaktningar, anmälningar till Pressens Opinionsnämnd och insändare, att få satt en punkt för dessa ”skriverier”, men av dåtidens chefredaktörer (inalles fem under mina år på tidningen) upplystes bemälda gnällspikar varje gång – ibland i tämligen barska ordalag – att de i egenskap av ansvarig utgivare förbehöll sig ensamrätten att avgöra vad som fick publiceras. Mig veterligt kom heller aldrig en omplacering på tal.
Ingvar Kvarnhammar.
Och där är vi alltså nu, i den ”ännen” – vilket i korthet tillgått på det viset att ledande kommunalpolitiker i Hässleholm pressat tidningsstyrelsen, som i sin tur pressat chefredaktören Karlsson-Bernfalk att omplacera en obekväm kommunreporter – med den i hennes sinnesvärld möjligen ofattbara påföljden att nyhetshefen, i enlighet med god yrkesetik (eller –moral) avgick i protest.
Efter att sålunda dragit skam och vanära över en gammal anrik 115-årsjubilar är det förstås ytterst beklagligt att hon inte själv har så mycket skam i kroppen, att hon med omedelbar verkan lämnar sin tjänst, allra helst som ett samfällt journalistkollektiv begärt precis det. Men icke! På tvärs med vanlig anständighet och med en arrogans , som gott kan mäta sig med en viss Carl Bildts dumdryga hybris i umgänget med media, svarar hon en tv-reporter att kollegernas avgångskrav visst var väntat, men att det är tidningsstyrelsen som tillsätter chefredaktör/ansvarig utgivare, inte journalistklubben.
I sak må det vara riktigt och att Mimmi Karlsson-Bernfalk kan leva med det arbetsklimat som torde bli en oundviklig konsekvens av en slik istadig strävan att i första rummet rädda eget skinn, är det nog heller inte värt att ifrågasätta. Men vad så med övriga på redaktionen? Som ovanpå det interna eländet lär komma att plågas av vetskapen, att läsarna tappat förtroendet för tidningen som oavhängig och omutlig aktör i lokalsamhället? Jag bara undrar…
Det går givetvis an att i någon mån skylla skandalen på den (o)heliga alliansen kommunledning /tidningsstyrelse, men jag menar att det är en smula orättvist, av det enkla skälet att ingendera parten begriper bättre, vilket ju med råge och mer än lovlig tydlighet framkommit i snart sagt varje kommentar från respektive företrädares sida. Vad i synnerhet styrelseordföranden Håkan Mattsson anbelangar, syntes mig vederbörandes såväl fysionomi som sturska framtoning i tevekonfrontationen, rentav vittna om att stackars gamla karl´n ännu inte ens hunnit lägga den puerila trotsåldern bakom sig.
Till sist vill jag starkt understryka att den ovan relaterade kränkningen av pressfriheten ingalunda har att göra med hävdvunnen publicistkultur på Norra Skåne, ett faktum jag anser mig tryggt kunna fastslå utifrån en, minst sagt, direkt erfarenhet under styvt fyrtio år som lokalredaktör i Osby.
Det var främst lördagskrönikan – ”I Osby kommuns korridorer” – som kom att bli a pain in the ass ( fritt översatt: en finne i röven) och stundtals bringa adrenalinet att stocka sig i hormonsystemet hos somliga lokala makthavare. Ja, antingen det nu berodde på en övermåttan stor tilltro till den egna betydelsen, eller en otillräckligt tränad intelligens, alternativt intellektuell oförmåga, att uppfatta ironi och satir, mest sannolikt en multipel kombination.
Hur som helst – i sällan skådad kommunal nitälskan prövades också vid åtskilliga tillfällen, meddelst uppvaktningar, anmälningar till Pressens Opinionsnämnd och insändare, att få satt en punkt för dessa ”skriverier”, men av dåtidens chefredaktörer (inalles fem under mina år på tidningen) upplystes bemälda gnällspikar varje gång – ibland i tämligen barska ordalag – att de i egenskap av ansvarig utgivare förbehöll sig ensamrätten att avgöra vad som fick publiceras. Mig veterligt kom heller aldrig en omplacering på tal.
Ingvar Kvarnhammar.
