Utkast: Mar. 26, 2014
Genetiskt betingad ryssofobi
hos våran utrikesmedister?
Utrikesminister Carl Bildt har, som hänryckt exponent för den klassiska Kalla kriget-retoriken, varit på stor talefot i dessa yttersta dagar.
Någon förvånad? Annars måste väl fler än jag lagt märke till att han, som USA:s trofaste lille drängpojke, med bedövande konsekvens brukar avböja att kommentera situationen i aktuella krishärdar runtom i världssamfundet, ja, det vill säga, tills han avlyssnat tonläget där borta i Vita huset. Men vad nu gäller Ryssland kontra Ukraina var det naturligtvis inte alls av nöden påkallat. USA-doktrinen har ju en gång för alla fastställt hur och var begrepp som folkrätt och demokratisk utveckling ska tolkas respektive tillämpas. Och framför allt VEM detta kommer an på.
Mmm… denna doktrin, i vår utrikesmedisters hjärnkontor (tro)ligen minst lika sakrosankt och välsignelsebringande som någonsin gamle Moses stentaflor, lämnar alltså fältet öppet till att bre på hur tjockt som helst – om inget annat så i namn av en misstänkt genetiskt betingad ryssofobi (?).
Och efter densammes medverkan i radions lördagsintervju och tevens Agenda, förstår man att han inte heller skulle hesitera att lobba för en vidare upptrappning av öst-västkonflikten. Jodå, vapenembargo och utökade handelssanktioner har han redan varit inne på, fast det gillades inte av Frankrike och Tyskland, som var och en på sitt vis fruktar en klart större smäll än motparten Ryssland vid en dylik utvidgning. Ändå tvingas man väl tillstå att det i alla fall så här långt var ett gott försök av han, Bildt, att kalibrera sin image - om det nu inte vore för att han i själva verket alltmer tecknar sig som en utomordentligt komisk figur i det globala umgänget.
Upprinnelsen till det hela är ju, som alla vet, Rysslands annektering av Krimhalvön, folkomröstningen därstädes och det faktum att en förkrossande majoritet (över 98 procent) önskade se sin region införlivad med det ursprungliga moderlandet, vilket också genomfördes utan dröjsmål. Att det samlade EU protesterade må vara hänt, det begriper till och med en dilettant att det kunde ha skötts smidigare från rysk sida. Men när USA anklagar Ryssland för att kränka en suverän stats gränser och ovanpå det för brott mot folkrätten och den ukrainska konstitutionen, då tar man sig för pannan och brister samtidigt ut i ett rått flin. Precis som om USA skulle ha rent samvete härvidlag, när det tvärtom från det hållet och alltsedan dryga femtio år tillbaka skett det ena övergreppet efter det andra, dessutom långt värre än det som nyssens utspelats på Krim. Man har gubevars vant sig vid att over there är hyckleriet hos de styrande närmast en dygd, men det finns faktiskt en gräns, eller borde finnas åtminstone, innan det utmanar rena löjet. Listan över suveräna stater som genom åren utsatts för kränkningar av värsta sorten kan göras lång, men det får här räcka med att nämna Korea, Vietnam, Laos, Kambodja, Afghanistan, Irak...och till det även lägga den folkrättsvidriga blockaden av Kuba, som USA tvingar på resten av världen, liksom mord- och kupptjänsten CIA:s otyglade framfart i flertalet av Latinamerikas övriga stater – givetvis med Vita husets goda minne.
Merparten av ovan relaterade förbrytelser ligger en bit bakåt i tiden, förvisso inte mindre gräsliga för det, men Obamaadministrationen, som nu brölar ut sina hotelser gentemot Ryssland kan sannerligen inte heller slå sig för bröstet, om man ser till mängden drönarattacker i bl a Pakistan och Jemen, som skördande i huvudsak civila offer. Fast i svenska media ägnas dessa nidingsdåd knappt ens en notis.
Jag hyser definitivt inga varmare känslor för Vladimir Putin, lika lite som för notoriske pratmakaren och löftesbrytaren Barack Obama, men kan erfara en viss förståelse inför Putins agerande vad gäller Krim, detta med hänsyn till utvecklingen i Ukraina, vilket måste ha fått till och med en machotyp som denne att darra i knävecken.
Först vill jag återge några uppgifter hämtade ur Helsingborgs Dagblad, som normalt inte kan anses särskilt ryssvänlig. Här citeras den amerikanske ekonomen Paul Craig Roberts - Ronald Reagans finansminister f ö - och han ugpger att USA satsat 5 miljarder dollar för att underminera regimen i Kiev, (naturligtvis för att få in en fot i landet, min anm.) visserligen en spottstyver jämfört med motsvarande kostnader i Afghanistan och Irak, mera bestämt 3 000 milljarder dollar vardera.
HD skriver: ”Omvärlden kunder agerat väldigt annorlunda genom att fokusera på möjliga lösningar som konfliktens parter själva uttryckt. Utvecklingen på Krim påverkas av att nynazister (Svoboda, systerparti till Svenskarnas parti) har fyra platser i den nya ukrainska regeringen. Till det kommer att många ryssar upplever Ryssland som belägrat av Nato-baser.”
Just det. På goda grunder kan misstänkas att USA, som lär ha runt 700 baser spridda över klotet, (de flesta med udden riktad mot Ryssland) genom sitt subversiva engagemang i Ukraina, ville skapa ett postulat för ukrainskt Nato-medlemskap och därmed även möjligheten att etablera en militärbas på dess territorium. Att då Putin som president således med den slags premisser för handen bara hade lämnat dörren vidöppen in till Rysslands i stort sett enda bas av verklig rang, nämligen den i Sevastopol på Krim belägna och oerhört viktiga basen, härbergerande Svartahavsflottan, skulle nog av ryssen i gemen ha ansetts som varken mer eller mindre än kriminellt.
I den västliga propagandan har slutligen hävdats att det ryska införlivandet av Krimhalvön stod i strid med den ukrainska konstitutionen, och det må vara helt korrekt, men det gjorde det också den gången Nikita Chrustjev 1954 under – vad det har sagts – ett präktigt vodkarus och med klassisk fyllegenerositet självsvåldigt överlämnade Krim som gåva till den region som sett honom växa upp, stod i strid med då gällande konstitution, alltså.
Uschanamej…kommen hithän i texten slår det mig plötsligen att här sitter en annan och – likt en karikatyr av den litterära karikatyren Don Quijote – försvarar den där drull-Puttin, som av det västliga tyckaretablissemanget, enkannerligen svenska media, ständigt mobbas för att han alltid gör fel, eller i förekommande fall skylls för att inte göra det han borde. När exempelvis oligarken Chodorkovskij fängslades för att ha lagt rabarber på folkegendom, värd hundratals miljarder rubel, ansågs det fel, och lika uppåt väggarna var det sen av Putin att inför sistlidna jul bevilja den skurken amnesti.
Ett annat paradnummer i putinsk anda ägde rum i samband med den väpnade konflikten Georgien-Ryssland, där vi som följde det dramatiska förloppet alltifrån uppstarten noterade – självklart alldeles galet – att Georgien gick in i rollen som den anfallande parten. Per Gahrton, som väl ingen kan beskylla för varande en putinista, gjorde visserligen samma bedömning, enligt vad han fastslog i Aftonbladet (28 nov i fjol), men det rimmar inte bättre med officiell historieskrivning för det.
Jag såg förresten i teve invigningen av vinterolympiaden i Sotje, kunde inte slita mig från det, ur alla synvinklar, formidabla skådespelet. Särskilt underhållande var de svenska kommentatorerna, som så snart Putins person framträdde i bild genast excellerade i rena rama sandlådeprosan. Applåderade inte den ryske presidenten på tok för lamt, klappade han minsantingen i otakt.
Ja, milda makter, han ska nog tacka sin lyckliga stjärna, förutsatt han har nån, att den förödande stormen Sven inte drev in österifrån, eljest hade han på direkten fått skulden för den med.
Ingvar Kvarnhammar
hos våran utrikesmedister?
Utrikesminister Carl Bildt har, som hänryckt exponent för den klassiska Kalla kriget-retoriken, varit på stor talefot i dessa yttersta dagar.
Någon förvånad? Annars måste väl fler än jag lagt märke till att han, som USA:s trofaste lille drängpojke, med bedövande konsekvens brukar avböja att kommentera situationen i aktuella krishärdar runtom i världssamfundet, ja, det vill säga, tills han avlyssnat tonläget där borta i Vita huset. Men vad nu gäller Ryssland kontra Ukraina var det naturligtvis inte alls av nöden påkallat. USA-doktrinen har ju en gång för alla fastställt hur och var begrepp som folkrätt och demokratisk utveckling ska tolkas respektive tillämpas. Och framför allt VEM detta kommer an på.
Mmm… denna doktrin, i vår utrikesmedisters hjärnkontor (tro)ligen minst lika sakrosankt och välsignelsebringande som någonsin gamle Moses stentaflor, lämnar alltså fältet öppet till att bre på hur tjockt som helst – om inget annat så i namn av en misstänkt genetiskt betingad ryssofobi (?).
Och efter densammes medverkan i radions lördagsintervju och tevens Agenda, förstår man att han inte heller skulle hesitera att lobba för en vidare upptrappning av öst-västkonflikten. Jodå, vapenembargo och utökade handelssanktioner har han redan varit inne på, fast det gillades inte av Frankrike och Tyskland, som var och en på sitt vis fruktar en klart större smäll än motparten Ryssland vid en dylik utvidgning. Ändå tvingas man väl tillstå att det i alla fall så här långt var ett gott försök av han, Bildt, att kalibrera sin image - om det nu inte vore för att han i själva verket alltmer tecknar sig som en utomordentligt komisk figur i det globala umgänget.
Upprinnelsen till det hela är ju, som alla vet, Rysslands annektering av Krimhalvön, folkomröstningen därstädes och det faktum att en förkrossande majoritet (över 98 procent) önskade se sin region införlivad med det ursprungliga moderlandet, vilket också genomfördes utan dröjsmål. Att det samlade EU protesterade må vara hänt, det begriper till och med en dilettant att det kunde ha skötts smidigare från rysk sida. Men när USA anklagar Ryssland för att kränka en suverän stats gränser och ovanpå det för brott mot folkrätten och den ukrainska konstitutionen, då tar man sig för pannan och brister samtidigt ut i ett rått flin. Precis som om USA skulle ha rent samvete härvidlag, när det tvärtom från det hållet och alltsedan dryga femtio år tillbaka skett det ena övergreppet efter det andra, dessutom långt värre än det som nyssens utspelats på Krim. Man har gubevars vant sig vid att over there är hyckleriet hos de styrande närmast en dygd, men det finns faktiskt en gräns, eller borde finnas åtminstone, innan det utmanar rena löjet. Listan över suveräna stater som genom åren utsatts för kränkningar av värsta sorten kan göras lång, men det får här räcka med att nämna Korea, Vietnam, Laos, Kambodja, Afghanistan, Irak...och till det även lägga den folkrättsvidriga blockaden av Kuba, som USA tvingar på resten av världen, liksom mord- och kupptjänsten CIA:s otyglade framfart i flertalet av Latinamerikas övriga stater – givetvis med Vita husets goda minne.
Merparten av ovan relaterade förbrytelser ligger en bit bakåt i tiden, förvisso inte mindre gräsliga för det, men Obamaadministrationen, som nu brölar ut sina hotelser gentemot Ryssland kan sannerligen inte heller slå sig för bröstet, om man ser till mängden drönarattacker i bl a Pakistan och Jemen, som skördande i huvudsak civila offer. Fast i svenska media ägnas dessa nidingsdåd knappt ens en notis.
Jag hyser definitivt inga varmare känslor för Vladimir Putin, lika lite som för notoriske pratmakaren och löftesbrytaren Barack Obama, men kan erfara en viss förståelse inför Putins agerande vad gäller Krim, detta med hänsyn till utvecklingen i Ukraina, vilket måste ha fått till och med en machotyp som denne att darra i knävecken.
Först vill jag återge några uppgifter hämtade ur Helsingborgs Dagblad, som normalt inte kan anses särskilt ryssvänlig. Här citeras den amerikanske ekonomen Paul Craig Roberts - Ronald Reagans finansminister f ö - och han ugpger att USA satsat 5 miljarder dollar för att underminera regimen i Kiev, (naturligtvis för att få in en fot i landet, min anm.) visserligen en spottstyver jämfört med motsvarande kostnader i Afghanistan och Irak, mera bestämt 3 000 milljarder dollar vardera.
HD skriver: ”Omvärlden kunder agerat väldigt annorlunda genom att fokusera på möjliga lösningar som konfliktens parter själva uttryckt. Utvecklingen på Krim påverkas av att nynazister (Svoboda, systerparti till Svenskarnas parti) har fyra platser i den nya ukrainska regeringen. Till det kommer att många ryssar upplever Ryssland som belägrat av Nato-baser.”
Just det. På goda grunder kan misstänkas att USA, som lär ha runt 700 baser spridda över klotet, (de flesta med udden riktad mot Ryssland) genom sitt subversiva engagemang i Ukraina, ville skapa ett postulat för ukrainskt Nato-medlemskap och därmed även möjligheten att etablera en militärbas på dess territorium. Att då Putin som president således med den slags premisser för handen bara hade lämnat dörren vidöppen in till Rysslands i stort sett enda bas av verklig rang, nämligen den i Sevastopol på Krim belägna och oerhört viktiga basen, härbergerande Svartahavsflottan, skulle nog av ryssen i gemen ha ansetts som varken mer eller mindre än kriminellt.
I den västliga propagandan har slutligen hävdats att det ryska införlivandet av Krimhalvön stod i strid med den ukrainska konstitutionen, och det må vara helt korrekt, men det gjorde det också den gången Nikita Chrustjev 1954 under – vad det har sagts – ett präktigt vodkarus och med klassisk fyllegenerositet självsvåldigt överlämnade Krim som gåva till den region som sett honom växa upp, stod i strid med då gällande konstitution, alltså.
Uschanamej…kommen hithän i texten slår det mig plötsligen att här sitter en annan och – likt en karikatyr av den litterära karikatyren Don Quijote – försvarar den där drull-Puttin, som av det västliga tyckaretablissemanget, enkannerligen svenska media, ständigt mobbas för att han alltid gör fel, eller i förekommande fall skylls för att inte göra det han borde. När exempelvis oligarken Chodorkovskij fängslades för att ha lagt rabarber på folkegendom, värd hundratals miljarder rubel, ansågs det fel, och lika uppåt väggarna var det sen av Putin att inför sistlidna jul bevilja den skurken amnesti.
Ett annat paradnummer i putinsk anda ägde rum i samband med den väpnade konflikten Georgien-Ryssland, där vi som följde det dramatiska förloppet alltifrån uppstarten noterade – självklart alldeles galet – att Georgien gick in i rollen som den anfallande parten. Per Gahrton, som väl ingen kan beskylla för varande en putinista, gjorde visserligen samma bedömning, enligt vad han fastslog i Aftonbladet (28 nov i fjol), men det rimmar inte bättre med officiell historieskrivning för det.
Jag såg förresten i teve invigningen av vinterolympiaden i Sotje, kunde inte slita mig från det, ur alla synvinklar, formidabla skådespelet. Särskilt underhållande var de svenska kommentatorerna, som så snart Putins person framträdde i bild genast excellerade i rena rama sandlådeprosan. Applåderade inte den ryske presidenten på tok för lamt, klappade han minsantingen i otakt.
Ja, milda makter, han ska nog tacka sin lyckliga stjärna, förutsatt han har nån, att den förödande stormen Sven inte drev in österifrån, eljest hade han på direkten fått skulden för den med.
Ingvar Kvarnhammar
