Som gator i Kabul
200315
Nyligen bestämdes att kommunens ansvariga inom behörigt arbetsområde (Samhällsav…eh…förlåt, -utveckling, heter det numera), för att inventera gatunätet i centrala Osby i akt och mening att kartlägga behovet av underhåll. Det var i grevens tid, som man brukar säga, ty det är med gatorna som med VA-ledningarna; det har hittills bara varit att ”lappa och laga”, för att referera till ett uttalande av VA-chefen Lars Svensson. Att påstå att de förra – gatorna, alltså - ifråga om dåligheter i en del fall till och med kan konkurrera med vilken aveny som helst i Kabul, är kanske att göra sig skyldig till en lätt överdrift, fast undrar om inte många ändå skulle nicka och samtycka.
Jag har tidigare tagit upp motsvarande brister vad gäller underhållet av gång- och cykelbanor i centrum, varvid gatorna endast nämndes i marginalen, sålunda hurusom en bekanting tog saken i egna händer, skaffade en försvarlig portion kallasfalt och fyllde en minikrater i Kristianstadsgatan, enkom för att slippa skämmas för att denna, en av ortens viktigaste infarter, uppvisade en så pass usel standard. I egenskap av god medborgare resonerade han som så, att man bör ju tänka på vad främmat folk ska få för förstaintryck av orten.
Emellertid och emedan står det, som framgår ovan, långt värre till på flera andra ställen i centrala Osby, varför det nu kan vara dags att fokusera på just gatunätet. Särskilt uppenbara blir skavankerna vid regnväder, då det här och var bildas vattendjup om halvannan decimeter, eller mer. En värsting därvidlag är onekligen Klockaregatan, en annan Hantverksgatan, åtminstone stumpavis. För att inte nu tala om Hasslarödsgatans läskiga hålrum vid infarten till skolan, eller för den delen Västra Storgatan, mera bestämt sträckan från ICA-varuhuset och fram till korsningen med Södra Portgatan.
Ja, och med den slags terräng i centrum förvånar det knappast att ungdomar gärna ger sig ut och nyttjar dygnets småtimmar åt att pröva sina tvåhjulingar av motorcrosstyp, givetvis under infernaliskt larm och väsen, sorgfälligt befriade från alla slags ljuddämpande finesser som ju dessa hårt trimmade hojekipage tvunget måste vara. Självklart går den decibelhöga framfarten boende utmed körbanorna på nerverna, men försök från deras sida att medelst åthävor indikera sitt missnöje bemöts regelmässigt med det så kallade fingret. Lika obelevat uppträder förvisso inte polisen, men enligt uppgift har anmälningar av oskicket hittills mottagits med ytterst måttligt intresse.
Okej då, eftersom man från det hållet inte verkar bry sig över hövan vill jag till sist tipsa de unga mc-knuttarna om Smedjegatan, som mer eller mindre i sin helhet erbjuder precis den knöliga geografi de måtte älska. Jag kör inte själv bil, har således inte ratten att hålla mig i och far följaktligen som en studsboll på sätet de gånger jag varit passagerare. Ack och ve, endast tack vare det obligatoriska säkerhetsbältet har jag undgått upprepad takkänning.
Vid dessa tillfällen har jag däremot inte kunnat undgå att erinra mig Sura-Kallen i Lönsboda, när han (liksom f ö även undertecknad) på 50-talet jobbade med Volvokarossen i Olofström och tågpendlade på Älmhult-Sölvesborgs-järnvägen. Tills han en dag bestämde sig för att ta bilen istället och fick med sig några jobbarkompisar tur och retur via gamla Nytebodavägen. Det varade dock inte länge förrän de allesammans var tillbaks på tåget igen, och som förklaring gav det korta, men inte desto mindre uttömmande svaret:
”Däa va sau harrvetes grobet o dant sau en sled opp bysorna inifrau.”
Ingvar Kvarnhammar
Nyligen bestämdes att kommunens ansvariga inom behörigt arbetsområde (Samhällsav…eh…förlåt, -utveckling, heter det numera), för att inventera gatunätet i centrala Osby i akt och mening att kartlägga behovet av underhåll. Det var i grevens tid, som man brukar säga, ty det är med gatorna som med VA-ledningarna; det har hittills bara varit att ”lappa och laga”, för att referera till ett uttalande av VA-chefen Lars Svensson. Att påstå att de förra – gatorna, alltså - ifråga om dåligheter i en del fall till och med kan konkurrera med vilken aveny som helst i Kabul, är kanske att göra sig skyldig till en lätt överdrift, fast undrar om inte många ändå skulle nicka och samtycka.
Jag har tidigare tagit upp motsvarande brister vad gäller underhållet av gång- och cykelbanor i centrum, varvid gatorna endast nämndes i marginalen, sålunda hurusom en bekanting tog saken i egna händer, skaffade en försvarlig portion kallasfalt och fyllde en minikrater i Kristianstadsgatan, enkom för att slippa skämmas för att denna, en av ortens viktigaste infarter, uppvisade en så pass usel standard. I egenskap av god medborgare resonerade han som så, att man bör ju tänka på vad främmat folk ska få för förstaintryck av orten.
Emellertid och emedan står det, som framgår ovan, långt värre till på flera andra ställen i centrala Osby, varför det nu kan vara dags att fokusera på just gatunätet. Särskilt uppenbara blir skavankerna vid regnväder, då det här och var bildas vattendjup om halvannan decimeter, eller mer. En värsting därvidlag är onekligen Klockaregatan, en annan Hantverksgatan, åtminstone stumpavis. För att inte nu tala om Hasslarödsgatans läskiga hålrum vid infarten till skolan, eller för den delen Västra Storgatan, mera bestämt sträckan från ICA-varuhuset och fram till korsningen med Södra Portgatan.
Ja, och med den slags terräng i centrum förvånar det knappast att ungdomar gärna ger sig ut och nyttjar dygnets småtimmar åt att pröva sina tvåhjulingar av motorcrosstyp, givetvis under infernaliskt larm och väsen, sorgfälligt befriade från alla slags ljuddämpande finesser som ju dessa hårt trimmade hojekipage tvunget måste vara. Självklart går den decibelhöga framfarten boende utmed körbanorna på nerverna, men försök från deras sida att medelst åthävor indikera sitt missnöje bemöts regelmässigt med det så kallade fingret. Lika obelevat uppträder förvisso inte polisen, men enligt uppgift har anmälningar av oskicket hittills mottagits med ytterst måttligt intresse.
Okej då, eftersom man från det hållet inte verkar bry sig över hövan vill jag till sist tipsa de unga mc-knuttarna om Smedjegatan, som mer eller mindre i sin helhet erbjuder precis den knöliga geografi de måtte älska. Jag kör inte själv bil, har således inte ratten att hålla mig i och far följaktligen som en studsboll på sätet de gånger jag varit passagerare. Ack och ve, endast tack vare det obligatoriska säkerhetsbältet har jag undgått upprepad takkänning.
Vid dessa tillfällen har jag däremot inte kunnat undgå att erinra mig Sura-Kallen i Lönsboda, när han (liksom f ö även undertecknad) på 50-talet jobbade med Volvokarossen i Olofström och tågpendlade på Älmhult-Sölvesborgs-järnvägen. Tills han en dag bestämde sig för att ta bilen istället och fick med sig några jobbarkompisar tur och retur via gamla Nytebodavägen. Det varade dock inte länge förrän de allesammans var tillbaks på tåget igen, och som förklaring gav det korta, men inte desto mindre uttömmande svaret:
”Däa va sau harrvetes grobet o dant sau en sled opp bysorna inifrau.”
Ingvar Kvarnhammar
