Räva-Kallen gör affärer
Alliansregeringen tvingades häromsistens backa från sitt endast två veckor gamla förslag att sänka studiebidraget med 300 kronor i månaden. Ärligt talat insåg jag i samma ögonblick som finansminister Anders Borg presenterade den då aktuella sparplanen, att just det skulle utlösa ett sabla liv, och det var precis vad det gjorde, till och med av ett närmast orgiastiskt slag. Jag har väl mina dubier vad regeringen i övrigt anbelangar, men har hittills fått intrycket att Borg är en särskilt klok karl och väljer därför att tills vidare betrakta det som ett tillfälligt hjärnsläpp.
Nu är tanken att kompensera för den där ”pudeln” med en höjning av punktskatterna på tobak och alkohol och i ett samhälle som präglas av en smått kvardröjande shartauansk moralism, törs ingen protestera mot det. Men frågan är om inte dyrare tobak och alkohol i själva verket kommer att fungera kontraproduktivt, framför allt här i Skåne. Jag menar, det lär såklart ytterligare spä på det frekventa och berikande...nåja, säj förmånliga då...inköpsturandet till gränsbutikerna i Tyskland. Själv har jag ingen erfarenhet på området, men efter den aviserade höjningen av tobaksskatten stiger sannolikt priset för en packe cigaretter av den billigaste sorten till femtilappen, eller lite drygt, och mer kostar kanske inte en halv, eller bortåt en hel limpa i Tyskland.
Får vara hur det vill med det, mig ger det osökt (som det brukar heta) infallsvinkeln till Räva-Kallen (1907-1982) och hans lilla allehanda-butik, inrymd i den norra gaveldelen till Hölte-Swennens fastighet, som senare fick ge plats åt äldreboendet Bergfast i Lönsboda. Om nån undrar varför han kallades Räva-Kallen, så berodde det på att han föddes i Rävatorp, en av Örkeneds 67 byar, konstigare var inte det.
Hos Räva-Kallen, hängde vi smyrögande smauherar gärna, för där fick vi köpa Boy och Robin Hood för 7 öre stycket, vilket var ungefär i nivå vad vi kunde kosta på oss. Har förstås inte den blekaste aning om huruvida det fanns någon lagstiftad åldersgräns kopplad till inköpen av cigaretter dåförtiden, det var under alla förhållanden inget varken Räva-Kallen eller vi unga konsumenter tog notis om, och när jag nu tänker på det kan det där rögetyet knappast heller utgjort större hälsofara än att betrampa den fördärvligt gistna gaveltrappen av obestämt trävirke upp till butiksingången.
Vid sidan av den direkta affärsverksamheten var förresten Räva-Kallen en ypperlig bokbindare. Av min äldste kusin Bertil fick jag en trave tidskrifter – Länder och Folk – och dem band han ihop till en diger volym med tjocka pärmar och med guldsnitt på ryggen, en klenod som ännu har sin givna plats i mitt bibliotek. En femma skulle han ha för besväret och den lyckades jag med viss möda och tålmodigt åhörande av sedvanligt förmaningstal pressa ut av mina dagars upphov.
Jo, han var utomordentligt ekonomiskt sinnad, fargubben min - kunde ha platsat som finansminister i vilken regering som helst - fast ingalunda i närheten av Hjalmar Lind, som en dag kom in till Räva-Kallen och sporde:
-Saijla du lösa tainnsticka?
-Nä. Da gör ja dau minsann inte, svarte Räva-Kallen och stötte förargad med den styve skånken i golvet hinsidan disken.
-Da va synn da, fa ja skolle bara nöttat oitt paar, sa Hjalmar Lind och gick sen igen, med oförrättat ärende.
Trots det rätt obetydliga utrymmet var det på många vis en imponerande affär, Räva-Kallens. Inte för att man såg mycket av det ganska breda sortimentet. Varorna låg mestadels dolda i lågkantade smutsbruna enkla kartonger, staplade i högar om fem-sex ovanpå varandra i hyllor ömse sidor om butiksdisken. Inte ens den minsta lilla etikett eller kännemärke indikerade kartongernas innehåll, men Räva-Kallen visste exakt i vilken respektive pryl förvarades.
- Den haa ja häa, sa han, knixade raskt över golvet med sikte på en bestämd hög kartonger, lyfte sen med ena näven upp två-tre stycken av dem och drog med den andra ut en tredje eller fjärde, och där låg den efterfrågade varan. Det slog aldrig fel.
Bland mycket annat var Räva-Kallen en hängiven tippare, gärna i så kallade ”bolag” där upptill ett halvdussin stamkunder ingick. Engelsk ligafotboll föredrogs helt klart, verkade det som – även om sprauget bjöd ett visst motstånd.
- Hmm…So…taampen o Aston…nu…nu…Villa, da blier natööltvis oijtt kryss däa, kunde det låta närsom Räva-Kallen grunnade på hur han skulle kamma hem storkovan.
Enda färskvaran i butiken var gräddbullar, alltså bortsett från lössnus i en storförpackning. Som ett marknadsföringstrick prövade Räva-Kallen ett tag att erbjuda kunderna att konsumera så många såna de mäktade med, mot att de köpte ett par raggsockor för fem riksdaler. Det fungerade till en början alldeles utmärkt, sockköparna orkade inte sätta i sig fler än ett par, högst tre gräddbullar och rapade sen förnöjt, var och en stinna som en flött.
Men så en vacker dag inträdde en Rana-paug, begiven på att jävlas litegrann. Han slängde en femma på disken, stoppade raggsockorna i lomman och gick därpå med liv och lust till angrepp mot kartongen gräddbullar. När han kort senare, fortfarande med god aptit, var inne på den sjunde eller åttonde, bröt svetten fram på Räva-Kallens panna. Han skruvade sig häftigt och muttrade högröd i ansiktet av indignation något om, att nu konne da vall ändå räcka.
Övriga kunder i affären ställde sig emellertid på Rana-paugens sida och förklarade samstämmigt att ett tillbud var ett tillbud, det var minsjäksingen bara att hålla truten och stå sitt kast.
Ja, föreställningens final inföll heller inte förrän vid den sextonde, eller om det var den sjuttonde gräddbullen, det är inte lätt att minnas varenda liten detalj, ska ni veta. I varje fall rusade Rana-paugen genast ut på trappen och spydde upp samtliga, annars hade han väl istället avgått med döden.
- Tecka affärer göa ja dau allri moijer, suckade Räva-Kallen, inte utan en djup känd bitterhet.
Ingvar Kvarnhammar
Nu är tanken att kompensera för den där ”pudeln” med en höjning av punktskatterna på tobak och alkohol och i ett samhälle som präglas av en smått kvardröjande shartauansk moralism, törs ingen protestera mot det. Men frågan är om inte dyrare tobak och alkohol i själva verket kommer att fungera kontraproduktivt, framför allt här i Skåne. Jag menar, det lär såklart ytterligare spä på det frekventa och berikande...nåja, säj förmånliga då...inköpsturandet till gränsbutikerna i Tyskland. Själv har jag ingen erfarenhet på området, men efter den aviserade höjningen av tobaksskatten stiger sannolikt priset för en packe cigaretter av den billigaste sorten till femtilappen, eller lite drygt, och mer kostar kanske inte en halv, eller bortåt en hel limpa i Tyskland.
Får vara hur det vill med det, mig ger det osökt (som det brukar heta) infallsvinkeln till Räva-Kallen (1907-1982) och hans lilla allehanda-butik, inrymd i den norra gaveldelen till Hölte-Swennens fastighet, som senare fick ge plats åt äldreboendet Bergfast i Lönsboda. Om nån undrar varför han kallades Räva-Kallen, så berodde det på att han föddes i Rävatorp, en av Örkeneds 67 byar, konstigare var inte det.
Hos Räva-Kallen, hängde vi smyrögande smauherar gärna, för där fick vi köpa Boy och Robin Hood för 7 öre stycket, vilket var ungefär i nivå vad vi kunde kosta på oss. Har förstås inte den blekaste aning om huruvida det fanns någon lagstiftad åldersgräns kopplad till inköpen av cigaretter dåförtiden, det var under alla förhållanden inget varken Räva-Kallen eller vi unga konsumenter tog notis om, och när jag nu tänker på det kan det där rögetyet knappast heller utgjort större hälsofara än att betrampa den fördärvligt gistna gaveltrappen av obestämt trävirke upp till butiksingången.
Vid sidan av den direkta affärsverksamheten var förresten Räva-Kallen en ypperlig bokbindare. Av min äldste kusin Bertil fick jag en trave tidskrifter – Länder och Folk – och dem band han ihop till en diger volym med tjocka pärmar och med guldsnitt på ryggen, en klenod som ännu har sin givna plats i mitt bibliotek. En femma skulle han ha för besväret och den lyckades jag med viss möda och tålmodigt åhörande av sedvanligt förmaningstal pressa ut av mina dagars upphov.
Jo, han var utomordentligt ekonomiskt sinnad, fargubben min - kunde ha platsat som finansminister i vilken regering som helst - fast ingalunda i närheten av Hjalmar Lind, som en dag kom in till Räva-Kallen och sporde:
-Saijla du lösa tainnsticka?
-Nä. Da gör ja dau minsann inte, svarte Räva-Kallen och stötte förargad med den styve skånken i golvet hinsidan disken.
-Da va synn da, fa ja skolle bara nöttat oitt paar, sa Hjalmar Lind och gick sen igen, med oförrättat ärende.
Trots det rätt obetydliga utrymmet var det på många vis en imponerande affär, Räva-Kallens. Inte för att man såg mycket av det ganska breda sortimentet. Varorna låg mestadels dolda i lågkantade smutsbruna enkla kartonger, staplade i högar om fem-sex ovanpå varandra i hyllor ömse sidor om butiksdisken. Inte ens den minsta lilla etikett eller kännemärke indikerade kartongernas innehåll, men Räva-Kallen visste exakt i vilken respektive pryl förvarades.
- Den haa ja häa, sa han, knixade raskt över golvet med sikte på en bestämd hög kartonger, lyfte sen med ena näven upp två-tre stycken av dem och drog med den andra ut en tredje eller fjärde, och där låg den efterfrågade varan. Det slog aldrig fel.
Bland mycket annat var Räva-Kallen en hängiven tippare, gärna i så kallade ”bolag” där upptill ett halvdussin stamkunder ingick. Engelsk ligafotboll föredrogs helt klart, verkade det som – även om sprauget bjöd ett visst motstånd.
- Hmm…So…taampen o Aston…nu…nu…Villa, da blier natööltvis oijtt kryss däa, kunde det låta närsom Räva-Kallen grunnade på hur han skulle kamma hem storkovan.
Enda färskvaran i butiken var gräddbullar, alltså bortsett från lössnus i en storförpackning. Som ett marknadsföringstrick prövade Räva-Kallen ett tag att erbjuda kunderna att konsumera så många såna de mäktade med, mot att de köpte ett par raggsockor för fem riksdaler. Det fungerade till en början alldeles utmärkt, sockköparna orkade inte sätta i sig fler än ett par, högst tre gräddbullar och rapade sen förnöjt, var och en stinna som en flött.
Men så en vacker dag inträdde en Rana-paug, begiven på att jävlas litegrann. Han slängde en femma på disken, stoppade raggsockorna i lomman och gick därpå med liv och lust till angrepp mot kartongen gräddbullar. När han kort senare, fortfarande med god aptit, var inne på den sjunde eller åttonde, bröt svetten fram på Räva-Kallens panna. Han skruvade sig häftigt och muttrade högröd i ansiktet av indignation något om, att nu konne da vall ändå räcka.
Övriga kunder i affären ställde sig emellertid på Rana-paugens sida och förklarade samstämmigt att ett tillbud var ett tillbud, det var minsjäksingen bara att hålla truten och stå sitt kast.
Ja, föreställningens final inföll heller inte förrän vid den sextonde, eller om det var den sjuttonde gräddbullen, det är inte lätt att minnas varenda liten detalj, ska ni veta. I varje fall rusade Rana-paugen genast ut på trappen och spydde upp samtliga, annars hade han väl istället avgått med döden.
- Tecka affärer göa ja dau allri moijer, suckade Räva-Kallen, inte utan en djup känd bitterhet.
Ingvar Kvarnhammar
