Briohuset
”Det förekom redan på 1500-talet att ansvariga makthavare vid behov lade skulden till oförsvarliga handlingar på underställda tjänare och tjänstemän, som endast följt deras direktiv och i praktiken verkställt deras vilja. I våra dagar plagierar innehavare av den politiska makten ofta Gustav Vasa på denna punkt”.
Ovan citerade rader återfinns i Min svenska historia – berättad för folket, av Vilhelm Moberg (1971), där författaren belyser Sveriges genom tiderna största folkuppror – den så kallade Dackefejden. Jaha, och nu undrar förstås somliga varför i himlens namn jag kommer dragandes med ett snart femtio år gammalt skriftstycke, som till innehållet dessutom är tio gånger äldre om man beaktar den praktiska tillämpningen.
Jo, det har att göra med att det Moberg sätter tummen på tycks mig synnerligen högaktuellt även i vårt lilla modesta lokalsamhälle, det vill säga i Osby, anno 2014. I första hand tänker jag då på den smått turbulenta oredan som idén att flytta kommunkontoret till Brio-huset rört upp. Det är för all del inget konstigt med det, den slags uppståndelse är snarare regel än undantag i kontroversiella ärenden av det enkla skälet att Osbys kommunalråd Anders Pettersson© understundom agerar som en sentida inkarnation av den förste Vasa-konungen.
Att man i det här fallet ännu inte kommit till skott skyller han – Pettersson, alltså - på den nyligen sparkade kommunchefen Charlotta Kabo-Stenberg, som sägs ha blockerat valda politikers insyn vid planeringen och framtagandet av ekonomiska fakta inför den eventuella flytten av administrationen, och det är naturligtvis illa gjort av densamma. Ty ingen kan väl rätt gärna begära att kommunens ledande makthavare ska spilla tid på att hålla sig informerad om allt som händer och fötter inom sitt landamäre, vare sig det gäller exempelvis Brio-husets omdaning, eller ny förbifart vid Lönsboda. Det är ju inte därför han är tämligen gott lönad i egenskap av kommunalråd och ledamot i diverse bolagsstyrelser, föreställer jag mig.
Nä, härför är den gode Anders Pettersson alltför smart och därtill en driven taktiker, det erkännandet ska han definitivt ha. Härom vittnar för övrigt de ständigt återkommande verbala utsöndringarna, inte minst ymnigt flödande i Norra Skånes spalter på sistone, givetvis med fast inriktning på huvudmålet: OPTIMAL VÄLJARMAXIMERING. Att det sen råkar sammanfalla med ett valår vill jag uppfatta som en ren tillfällighet. Men genom att, som i ovan relaterade och uppenbart svårhanterliga fall, likt en Gustav Vasa skjuta över skulden för sinkandet av ärendets gång på underställd personal, öppnar sig såklart möjligheten att förnimma vartåt vinden blåser och därmed närsomhelst kunna svänga hundraåttio grader åsiktsmässigt - om det skulle anses påkallat. Eller för att tala med Groucho Marx: ”Detta är mina principer. Gillar ni inte dom så har jag andra.”
Avslutningsvis några ord om själva sakfrågan. Främsta motivet till förvärvet av Brio-huset torde kunna stavas nostalgi . Brio är sen gammalt en obestridlig Osbysymbol – eller relik vore kanske en mer adekvat beteckning - och köpeskillingen 12,5 miljoner är säkert inget överpris för den anrika byggnaden. Men att förvandla innanmätet till kommunkontor blir nog dessvärre alltför kostsamt. 30-35 miljoner har nämnts i sammanhanget och tycks någotsånär aptitligt för kommunledningen. Men från bombsäker källa har jag inhämtat uppgiften att det inte skulle räcka på långa vägar. Min sagesman anger minst det dubbla, eller mest sannolikt bortåt 100 miljoner i slutändan.
Han menar att ett iordningsställande av befintligt kommunhus, inklusive tillbyggnad med cirka tusen kvadratmeter blir avgjort mycket billigare. Under tiden som det sker en nödvändig PCB-sanering och modernisering av ventilationssystemet kan Brio-huset lämpligen användas som ersättningslokaler. Återstår sedan att sälja fastigheten vidare och få tillbaka investerat kapital, eller hyra ut den.
Ingvar Kvarnhammar
Osby
Ovan citerade rader återfinns i Min svenska historia – berättad för folket, av Vilhelm Moberg (1971), där författaren belyser Sveriges genom tiderna största folkuppror – den så kallade Dackefejden. Jaha, och nu undrar förstås somliga varför i himlens namn jag kommer dragandes med ett snart femtio år gammalt skriftstycke, som till innehållet dessutom är tio gånger äldre om man beaktar den praktiska tillämpningen.
Jo, det har att göra med att det Moberg sätter tummen på tycks mig synnerligen högaktuellt även i vårt lilla modesta lokalsamhälle, det vill säga i Osby, anno 2014. I första hand tänker jag då på den smått turbulenta oredan som idén att flytta kommunkontoret till Brio-huset rört upp. Det är för all del inget konstigt med det, den slags uppståndelse är snarare regel än undantag i kontroversiella ärenden av det enkla skälet att Osbys kommunalråd Anders Pettersson© understundom agerar som en sentida inkarnation av den förste Vasa-konungen.
Att man i det här fallet ännu inte kommit till skott skyller han – Pettersson, alltså - på den nyligen sparkade kommunchefen Charlotta Kabo-Stenberg, som sägs ha blockerat valda politikers insyn vid planeringen och framtagandet av ekonomiska fakta inför den eventuella flytten av administrationen, och det är naturligtvis illa gjort av densamma. Ty ingen kan väl rätt gärna begära att kommunens ledande makthavare ska spilla tid på att hålla sig informerad om allt som händer och fötter inom sitt landamäre, vare sig det gäller exempelvis Brio-husets omdaning, eller ny förbifart vid Lönsboda. Det är ju inte därför han är tämligen gott lönad i egenskap av kommunalråd och ledamot i diverse bolagsstyrelser, föreställer jag mig.
Nä, härför är den gode Anders Pettersson alltför smart och därtill en driven taktiker, det erkännandet ska han definitivt ha. Härom vittnar för övrigt de ständigt återkommande verbala utsöndringarna, inte minst ymnigt flödande i Norra Skånes spalter på sistone, givetvis med fast inriktning på huvudmålet: OPTIMAL VÄLJARMAXIMERING. Att det sen råkar sammanfalla med ett valår vill jag uppfatta som en ren tillfällighet. Men genom att, som i ovan relaterade och uppenbart svårhanterliga fall, likt en Gustav Vasa skjuta över skulden för sinkandet av ärendets gång på underställd personal, öppnar sig såklart möjligheten att förnimma vartåt vinden blåser och därmed närsomhelst kunna svänga hundraåttio grader åsiktsmässigt - om det skulle anses påkallat. Eller för att tala med Groucho Marx: ”Detta är mina principer. Gillar ni inte dom så har jag andra.”
Avslutningsvis några ord om själva sakfrågan. Främsta motivet till förvärvet av Brio-huset torde kunna stavas nostalgi . Brio är sen gammalt en obestridlig Osbysymbol – eller relik vore kanske en mer adekvat beteckning - och köpeskillingen 12,5 miljoner är säkert inget överpris för den anrika byggnaden. Men att förvandla innanmätet till kommunkontor blir nog dessvärre alltför kostsamt. 30-35 miljoner har nämnts i sammanhanget och tycks någotsånär aptitligt för kommunledningen. Men från bombsäker källa har jag inhämtat uppgiften att det inte skulle räcka på långa vägar. Min sagesman anger minst det dubbla, eller mest sannolikt bortåt 100 miljoner i slutändan.
Han menar att ett iordningsställande av befintligt kommunhus, inklusive tillbyggnad med cirka tusen kvadratmeter blir avgjort mycket billigare. Under tiden som det sker en nödvändig PCB-sanering och modernisering av ventilationssystemet kan Brio-huset lämpligen användas som ersättningslokaler. Återstår sedan att sälja fastigheten vidare och få tillbaka investerat kapital, eller hyra ut den.
Ingvar Kvarnhammar
Osby
