Polisens närvaro märks inte
Polisens närvaro
märks ändå inte
Läste häromdan i Norra Skåne att polisstationen i Osby ska ha stängt från och med måndag (9 juni) och tills vidare. Många menar säkert att det kan göra skit det samma. De, poliserna, alltså, sitter ju ändå bara där på rumpan under kontorstid istället för att synas ute i samhället där och när saker och ting händer och sker.
Annat var det i min ungdoms lilla Lönsboda, som höll sig med den slags ordningens upprätthållare i dubbel upplaga, mera bestämt Malte Guldstrand och Ernst Liljegren, som tycktes vara igång de flesta av dygnets timmar. Bägge kroppsligen välstöpta och resliga figurer, Liljegren hade för övrigt ett förflutet som utmärkt brottare i nån av de övre viktklasserna. Således inte värt att mopsa upp sig i onödan, såvida man nu inte pinades av ett oemotståndligt begär att skåda finkan från insidan, vill säga.
En kväll på väg ner till byn mötte jag våra bålda polismän i höjd med Slaktare-Tagens med stackvuxne Swan-Olofen dinglande mellan sig som en påse nötter, knappt nuddande marken med fötterna. Inte alltför komfortabel framfärd vill jag tro, men en fyllegla´ Swan-Olof verkade inte tycka illa vara. Fast kommen ett stycke förbi sällskapet hörde jag honom, trots allt, med ett kluckande skratt tillhålla sin eskort: ”Ni konne vall otteminstone gau i takt knävla konstaplar!”
En annan kväll bevittnade jag hurusom nämnda konstaplar samlade upp Mastbrinken, som bra på lyset kapsejsat med sin hemmafabricerade moppe mittför IOGT-huset och blivit liggande där, vilket naturligtvis syntes extra opassande.
Målet för den polisiära uppvaktningen var i båda fallen ”hoddan”, som den kallades, uppe vid marknadsplatsen. Till det yttre en enkel skapnad av typen friggebod, men med galler för de små fönstren, ett attribut som fick oss unga att fantisera om att där hystes de värsta förbrytare, mördare såväl som allsköns banditer, av på sin tid Uggle-herarnas kaliber.
I själva verket hände sig mera sällan annat än att nån otyglad bråkstake, men främst överförfriskade förpassades dithän, fick låst om sig och lämnades utan vidare uppsikt i väntan på tillnyktring. Ganska förfärligt egentligen, om man betänker att någon mycket väl kunde ha legat och kvävts av sina egna spyor, men såvitt känt är, inträffade det guskelov aldrig.
Vi unga hade det minsann inte lätt heller. Flockades vi i byn en sen afton och hojtade ut vår livsglädje, nog lösgjordes ur dunklet Malte Guldstrand i full ornat och röt på sin släboskånska: ”Dä va itt jaivla hallou ni houller, å mitt i natten osse för fasen. Gou him pou er eijgen gour å skrig för jaiveln!” Eller barskt kommenderande, som den furir vid infanteriet han tidigare varit: ” Ska ni stou här four nu cirkuleira!”
Lite avigt uttryckt det sista, kanske, men vi lomade snällt iväg, för vi hade respekt för polisen och tordes inte protestera med det ynkligaste lilla pip.
”Ja, dä ä artet som dä kan ännra se”, som dysterkvisten Kalle Pjäxa i Osby förmodligen sagt, om han fått leva och kommentera nutida polismyndighets inhibering av verksamheten.
[email protected]
märks ändå inte
Läste häromdan i Norra Skåne att polisstationen i Osby ska ha stängt från och med måndag (9 juni) och tills vidare. Många menar säkert att det kan göra skit det samma. De, poliserna, alltså, sitter ju ändå bara där på rumpan under kontorstid istället för att synas ute i samhället där och när saker och ting händer och sker.
Annat var det i min ungdoms lilla Lönsboda, som höll sig med den slags ordningens upprätthållare i dubbel upplaga, mera bestämt Malte Guldstrand och Ernst Liljegren, som tycktes vara igång de flesta av dygnets timmar. Bägge kroppsligen välstöpta och resliga figurer, Liljegren hade för övrigt ett förflutet som utmärkt brottare i nån av de övre viktklasserna. Således inte värt att mopsa upp sig i onödan, såvida man nu inte pinades av ett oemotståndligt begär att skåda finkan från insidan, vill säga.
En kväll på väg ner till byn mötte jag våra bålda polismän i höjd med Slaktare-Tagens med stackvuxne Swan-Olofen dinglande mellan sig som en påse nötter, knappt nuddande marken med fötterna. Inte alltför komfortabel framfärd vill jag tro, men en fyllegla´ Swan-Olof verkade inte tycka illa vara. Fast kommen ett stycke förbi sällskapet hörde jag honom, trots allt, med ett kluckande skratt tillhålla sin eskort: ”Ni konne vall otteminstone gau i takt knävla konstaplar!”
En annan kväll bevittnade jag hurusom nämnda konstaplar samlade upp Mastbrinken, som bra på lyset kapsejsat med sin hemmafabricerade moppe mittför IOGT-huset och blivit liggande där, vilket naturligtvis syntes extra opassande.
Målet för den polisiära uppvaktningen var i båda fallen ”hoddan”, som den kallades, uppe vid marknadsplatsen. Till det yttre en enkel skapnad av typen friggebod, men med galler för de små fönstren, ett attribut som fick oss unga att fantisera om att där hystes de värsta förbrytare, mördare såväl som allsköns banditer, av på sin tid Uggle-herarnas kaliber.
I själva verket hände sig mera sällan annat än att nån otyglad bråkstake, men främst överförfriskade förpassades dithän, fick låst om sig och lämnades utan vidare uppsikt i väntan på tillnyktring. Ganska förfärligt egentligen, om man betänker att någon mycket väl kunde ha legat och kvävts av sina egna spyor, men såvitt känt är, inträffade det guskelov aldrig.
Vi unga hade det minsann inte lätt heller. Flockades vi i byn en sen afton och hojtade ut vår livsglädje, nog lösgjordes ur dunklet Malte Guldstrand i full ornat och röt på sin släboskånska: ”Dä va itt jaivla hallou ni houller, å mitt i natten osse för fasen. Gou him pou er eijgen gour å skrig för jaiveln!” Eller barskt kommenderande, som den furir vid infanteriet han tidigare varit: ” Ska ni stou här four nu cirkuleira!”
Lite avigt uttryckt det sista, kanske, men vi lomade snällt iväg, för vi hade respekt för polisen och tordes inte protestera med det ynkligaste lilla pip.
”Ja, dä ä artet som dä kan ännra se”, som dysterkvisten Kalle Pjäxa i Osby förmodligen sagt, om han fått leva och kommentera nutida polismyndighets inhibering av verksamheten.
[email protected]
