Jättepitt i backen
20140406
I backen står han Smitt
exponerar sin jättepitt
Av ovan tvenne rader (för)väntar sig möjligen eventuella läsare att härpå strax ska följa en rapport om avslöjandet av en rälians blottaretyp. Nix go´vänner, fel, fel. Det är bara mitt sätt att fräckt efterapa dagens rubriksättare i tidningarna, vars fallenhet att pröva vitsa till allting tenderar åt det kroniska hållet. Istället kommer det i fortsättningen att handla om den miniskrapa i åtta våningar som Osbybostäder fått för sig att bygga på sluttningen av Smitts backe, ner mot det nya Coop-varuhuset. Om det inte var sant skulle man tro det var lögn.
Inledningsvis dock några ord om denne herr Smitt, som fått ge namn åt backen ifråga. Själv hade jag ingen aning om vad det var för en tjomme, men tänkte att kunskapen finns säkert inte längre bort än en eller två googlingar. Tji fick jag emellertid. Smitts backe dök förvisso upp i en rasandes massa sammanhang, allt ifrån uppsluppna parkvirvlar till trankila friluftsmöten för en begynnande krets hällörade - kanhända undantaget ett och annat hysteriskt utbrott i tungomålstalande, vad vet jag - men inte en stavelse av det jag var ute efter. Och där hade jag väl ännu stått som ett frågetecken om jag inte haft turen att stöta in i ett levande lexikon, i mänsklig skickelse vardande ingen mindre än Osby Hembygdsförenings ordförande Erik Ralsgård. Utan att sväva på målet upplyste han per omgående att den förste Smitt hette Mårten och kom till Osby 1884, då samhället begynt växa till sig en del tack vare stambanans tillkomst 1862. Smed var han, Smitt, och där vid fotabjället av backen – som vid den tiden kallades Örnabjer – etablerade han en smedja (senare Dahlqvists, nu i hembygdsföreningens ägo) med 8-10 anställda, eller sme´halvor, som det hette. Utbildad hovslagare vid Svalövs lantmannaskola, utförde Mårten Smitt och förmodligen även hans gesäller den slags tjänster också.
Så var det med det – härmed över till det maskulina praktexemplar Osbybostäder vill bringa i resning på gamle Smitts backasluttning. Helst ska man väl likt positivismens sanna apostlar på lokalavisan AlltomOsby begränsa sitt tyckande till idel välvillighet, och efter viss ansträngning finner jag faktiskt ett stycke ett gynnsamt skäl till placeringen; att Sveriges i särklass fulaste vattentorn hamnar i skymundan – ja, alltså, om man bemödar sig ytterligare en smula och ställer in blicken från rätt synvinkel.
Men annars begriper jag inte hur tillskyndarna hos Osbybostäder tänkt – om de har tänkt – på exempelvis tillgängligheten, som lär vara a och o vad gäller bostadsbebyggelse nuförtiden. Inget ont i att smälla upp miniskrapor i åtta plan ens i Osby. Fler lägenheter är av nöden och det är trångt av bara katten i centrumkärnan. Men varför i helsefyr göra det på den högsta punkten, där tillgängligheten ställs offside på direkten?
När jag spörjer Osbybostäders vice ordförande Sten Andersson(S) medger han att det blir klent med den, åtminstone på sydostsidan (läs: åt coop-hållet) där bygget endast blir åtkomligt via en tämligen brant trappavsats. I gengäld kan omgivande mark snyggas till med passande växtlighet och kanske en bäck med vattenfall, resonerar han, Sten.
Tillgängligheten menar han kan tillgodoses på norrsidan med Furugatan, idag en simpel grusväg, som tillfart. Att tillgängligheten även härstädes befinner sig i ganska starkt motlut på grund av den oundvikliga höjdskillnaden, verkar han ta lätt på och glömmer(?) för övrigt nämna att huskroppen denna sida kommer att delvis grävas in i backen. Ett höghus i stil med forna tiders backstugor! Jo, man tackar allra ödmjukast, det borde om inget annat bli ett synnerligen attraktivt studie- och turistobjekt att marknadsföra både inrikes och utrikes.
Tjugo lägenheter är det tänkt att huset ska rymma, treor och fyror allesammans. Månadshyran för en trea tror han kommer att ligga runt 10.000 kronor, det är det normala, antingen man väljer att bygga högt eller lågt, investeringskostnaden är i stort sett densamma. Och hur stor är den i detta fallet? Det törs han inte säga på rak arm, men när jag höftar till med nånstans i spannet 30-40 miljoner, kommenteras det ingalunda avvisande.
Fast då jag slutligen förhör mig om planerad byggstart blir Osbybostäders vice skitsur. Inte på mig utan på den han påstår har överklagat ärendet. Och vem är nu det då? undrar förstås jag. Carl Folke, svarar han och låter plötsligt ännu ett snäpp frostigare i tonen. Vilket man bevars kan begripa, partikamrater som ju herrar Andersson och Jacobson råkar vara dessutom.
Huruvida det skedde i rena ilskan, eller vad orsaken kan vara till varför den gode Andersson trampade snett i vokabulären, vet han bara själv. Faktum är under alla förhållanden att inget överklagande förekommit hittills, av det enkla skälet att inget beslut ännu tagits i sakärendet. Däremot har avgivits två yttrande – varav det ena bär Carl Jacobsons signatur – gällandet förslaget till detaljplan för del av kvarteret Modisten, inbegripet det område Osbybostäder vill använda för sitt planerade 8-våningshus.
Som läsaren av denna epistel nog redan insett har det inte genererat tillstymmelse av beröm i Jacobsons inlaga, och visst förhåller det sig precis på det viset. Även han trycker, och det med särskild tyngd, på den obefintliga tillgängligheten i största allmänhet, men i egenskap av arkitekt kan han också peka på en rad andra faktorer som lider obotlig skada vid en eventuell exploatering av det slag Osbybostäder tänkt sig. Till exempel uppfattar han Smitts backe som viktig för alla som bor i denna del av byn, med sin skog av mäktiga furor, lättillgängliga vältrampade stigar och öppna gläntor. Ett paradis för barn och lek, för stilla promenader och tuff motion, en spännande rest av ”gammelskog” innan granen tog över i denna del av Skåne. Längst ner i sydost har han funnit en fin öppen plats med en mäktig ek och med god utsikt över byn. Det föreslagna huset tar ingen hänsyn till detta, istället tar det över och fördärvar hela kullen, konstaterar han. Förvisso ”helhetsverkan”, men inte i god eller positiv bemärkelse.
Som slutkläm refererar Carl Jacobson till kommunens översiktsplan från 2009, där Smitts backe är lika skinande vit och fri från exploatering som Ekebacken, Torget, Filosofen och Prästabacken. Men i samma plan efterlyses också ”centralt belägna lägenheter i Osby tätort, med god tillgänglighet för äldre och funktionshindrade.” Var har den goda tanken tagit vägen? undrar han.
Ack ja…ville man till sist vara riktigt elak skulle man kunna säga att tankegångarna beträffande fallosen i Smitts backe (tidigare Örnabjer) förefaller så pass skruvade att ansvarig hjärntrust borde rekommenderas en omedelbar flytt till Turning Torso i Malmö.
Men det ska jag avhålla mig ifrån, med hänsyn till det demografiska läget i kommunen.
Ingvar Kvarnhammar
I backen står han Smitt
exponerar sin jättepitt
Av ovan tvenne rader (för)väntar sig möjligen eventuella läsare att härpå strax ska följa en rapport om avslöjandet av en rälians blottaretyp. Nix go´vänner, fel, fel. Det är bara mitt sätt att fräckt efterapa dagens rubriksättare i tidningarna, vars fallenhet att pröva vitsa till allting tenderar åt det kroniska hållet. Istället kommer det i fortsättningen att handla om den miniskrapa i åtta våningar som Osbybostäder fått för sig att bygga på sluttningen av Smitts backe, ner mot det nya Coop-varuhuset. Om det inte var sant skulle man tro det var lögn.
Inledningsvis dock några ord om denne herr Smitt, som fått ge namn åt backen ifråga. Själv hade jag ingen aning om vad det var för en tjomme, men tänkte att kunskapen finns säkert inte längre bort än en eller två googlingar. Tji fick jag emellertid. Smitts backe dök förvisso upp i en rasandes massa sammanhang, allt ifrån uppsluppna parkvirvlar till trankila friluftsmöten för en begynnande krets hällörade - kanhända undantaget ett och annat hysteriskt utbrott i tungomålstalande, vad vet jag - men inte en stavelse av det jag var ute efter. Och där hade jag väl ännu stått som ett frågetecken om jag inte haft turen att stöta in i ett levande lexikon, i mänsklig skickelse vardande ingen mindre än Osby Hembygdsförenings ordförande Erik Ralsgård. Utan att sväva på målet upplyste han per omgående att den förste Smitt hette Mårten och kom till Osby 1884, då samhället begynt växa till sig en del tack vare stambanans tillkomst 1862. Smed var han, Smitt, och där vid fotabjället av backen – som vid den tiden kallades Örnabjer – etablerade han en smedja (senare Dahlqvists, nu i hembygdsföreningens ägo) med 8-10 anställda, eller sme´halvor, som det hette. Utbildad hovslagare vid Svalövs lantmannaskola, utförde Mårten Smitt och förmodligen även hans gesäller den slags tjänster också.
Så var det med det – härmed över till det maskulina praktexemplar Osbybostäder vill bringa i resning på gamle Smitts backasluttning. Helst ska man väl likt positivismens sanna apostlar på lokalavisan AlltomOsby begränsa sitt tyckande till idel välvillighet, och efter viss ansträngning finner jag faktiskt ett stycke ett gynnsamt skäl till placeringen; att Sveriges i särklass fulaste vattentorn hamnar i skymundan – ja, alltså, om man bemödar sig ytterligare en smula och ställer in blicken från rätt synvinkel.
Men annars begriper jag inte hur tillskyndarna hos Osbybostäder tänkt – om de har tänkt – på exempelvis tillgängligheten, som lär vara a och o vad gäller bostadsbebyggelse nuförtiden. Inget ont i att smälla upp miniskrapor i åtta plan ens i Osby. Fler lägenheter är av nöden och det är trångt av bara katten i centrumkärnan. Men varför i helsefyr göra det på den högsta punkten, där tillgängligheten ställs offside på direkten?
När jag spörjer Osbybostäders vice ordförande Sten Andersson(S) medger han att det blir klent med den, åtminstone på sydostsidan (läs: åt coop-hållet) där bygget endast blir åtkomligt via en tämligen brant trappavsats. I gengäld kan omgivande mark snyggas till med passande växtlighet och kanske en bäck med vattenfall, resonerar han, Sten.
Tillgängligheten menar han kan tillgodoses på norrsidan med Furugatan, idag en simpel grusväg, som tillfart. Att tillgängligheten även härstädes befinner sig i ganska starkt motlut på grund av den oundvikliga höjdskillnaden, verkar han ta lätt på och glömmer(?) för övrigt nämna att huskroppen denna sida kommer att delvis grävas in i backen. Ett höghus i stil med forna tiders backstugor! Jo, man tackar allra ödmjukast, det borde om inget annat bli ett synnerligen attraktivt studie- och turistobjekt att marknadsföra både inrikes och utrikes.
Tjugo lägenheter är det tänkt att huset ska rymma, treor och fyror allesammans. Månadshyran för en trea tror han kommer att ligga runt 10.000 kronor, det är det normala, antingen man väljer att bygga högt eller lågt, investeringskostnaden är i stort sett densamma. Och hur stor är den i detta fallet? Det törs han inte säga på rak arm, men när jag höftar till med nånstans i spannet 30-40 miljoner, kommenteras det ingalunda avvisande.
Fast då jag slutligen förhör mig om planerad byggstart blir Osbybostäders vice skitsur. Inte på mig utan på den han påstår har överklagat ärendet. Och vem är nu det då? undrar förstås jag. Carl Folke, svarar han och låter plötsligt ännu ett snäpp frostigare i tonen. Vilket man bevars kan begripa, partikamrater som ju herrar Andersson och Jacobson råkar vara dessutom.
Huruvida det skedde i rena ilskan, eller vad orsaken kan vara till varför den gode Andersson trampade snett i vokabulären, vet han bara själv. Faktum är under alla förhållanden att inget överklagande förekommit hittills, av det enkla skälet att inget beslut ännu tagits i sakärendet. Däremot har avgivits två yttrande – varav det ena bär Carl Jacobsons signatur – gällandet förslaget till detaljplan för del av kvarteret Modisten, inbegripet det område Osbybostäder vill använda för sitt planerade 8-våningshus.
Som läsaren av denna epistel nog redan insett har det inte genererat tillstymmelse av beröm i Jacobsons inlaga, och visst förhåller det sig precis på det viset. Även han trycker, och det med särskild tyngd, på den obefintliga tillgängligheten i största allmänhet, men i egenskap av arkitekt kan han också peka på en rad andra faktorer som lider obotlig skada vid en eventuell exploatering av det slag Osbybostäder tänkt sig. Till exempel uppfattar han Smitts backe som viktig för alla som bor i denna del av byn, med sin skog av mäktiga furor, lättillgängliga vältrampade stigar och öppna gläntor. Ett paradis för barn och lek, för stilla promenader och tuff motion, en spännande rest av ”gammelskog” innan granen tog över i denna del av Skåne. Längst ner i sydost har han funnit en fin öppen plats med en mäktig ek och med god utsikt över byn. Det föreslagna huset tar ingen hänsyn till detta, istället tar det över och fördärvar hela kullen, konstaterar han. Förvisso ”helhetsverkan”, men inte i god eller positiv bemärkelse.
Som slutkläm refererar Carl Jacobson till kommunens översiktsplan från 2009, där Smitts backe är lika skinande vit och fri från exploatering som Ekebacken, Torget, Filosofen och Prästabacken. Men i samma plan efterlyses också ”centralt belägna lägenheter i Osby tätort, med god tillgänglighet för äldre och funktionshindrade.” Var har den goda tanken tagit vägen? undrar han.
Ack ja…ville man till sist vara riktigt elak skulle man kunna säga att tankegångarna beträffande fallosen i Smitts backe (tidigare Örnabjer) förefaller så pass skruvade att ansvarig hjärntrust borde rekommenderas en omedelbar flytt till Turning Torso i Malmö.
Men det ska jag avhålla mig ifrån, med hänsyn till det demografiska läget i kommunen.
Ingvar Kvarnhammar
